blogg c - journalistik som tar plats

Åsne Seierstad - Bokhandlaren i Kabul
Historia har aldrig varit mitt starka ämne. Tyckte det var trist både i grundskolan och gymnasiet. Och fastän jag så smått börjat finna det alltmer intressant, har jag svårt för att läsa en historiebok. Men, så finns det ju böcker där man får lite historia "på köpet". Bokhandlaren i Kabul är en sådan. För även om det mesta i boken utspelar sig under den tid då Åsne Seierstad befinner sig där, så berättar hon även om Afganistans historia.

Åsne Seierstad har valt att skriva sin reportagebok nästan som en roman. Hon beskriver i förordet om hur hon mötte Bokhandlaren, fick kontakt med honom och bjöds in att bo med honom och hans familj för att skriva en bok om dem. I förordet får vi också ta del av många av Åsnes tankar och känslor mot de liv hon kommer att beskriva. Det är bra att få berättat redan här om skillnaderna mellan Åsne, som västerländsk kvinna, och de afganiskanska kvinnorna. Att hon inte räknas som kvinna på samma sätt, utan får friheter nästan som en man.

I boken får vi följa en afganistansk familj under några månader direkt efter talibanernas fall, våren 2002. Det speciella är att vi får se livet inifrån, och utifrån ett västerländskt synsätt. Inga hämningar heller för att berätta om allt som händer. Det är också detta som gör att Bokhandlaren själv, när han senare får läsa den färdiga boken, pratar om att stämma Åsne och påstår att han hatar henne för vad hon utsatt hans familj för.

Just kring denna bok har varit många diskussioner i media. Får man på detta sätt hänga ut en familj? Är det inte att se som kränkande? Åsne valde att anonymisera de hon skrev om, inte för att de bad henne om det, utan för att det kändes mest rätt för henne själv. Och hon var hela tiden öppen gentemot familjen om att hon hade för avsikt att skriva en bok. Om någon inte ville vara med så kunde de säga ifrån.

Här ser vi en av skillnaderna mellan ett reportage i en tidning och ett reportage i bokform. Tidningen kanske har en upplaga på ett par hundra tusen exemplar och kanske hälften läser reportaget. En bok, som denna, kan ges ut igen och igen och igen, på ett språk efter ett annat. Denna bok har sålt i 2,7 miljoner exemplar. Självklart påverkar det på ett annat sätt en ett tidningsreportage. Och ingen kunde från början veta vilken genomslagskraft denna bok skulle få.

Det är svårt att avgöra om en bok av detta slag ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik som ett tidningsreportage. Jag hävdar dock att när en journalist/författare säger att han/hon berättar sanningsenligt så ska man kunna lita på det. Vill man ändra verkligheten, förvränga den, lägga till, då kan man istället skriva fiktion. Men, så får man inte glömma att verkligheten, och till viss den sanningen, också ligger i var persons syn. Vår förförståelse, alltså tidigare kunskap och erfarenheter, ligger till grund för hur vi ser på verkligheten och tolkar den. För oftast är det ju ingen direkt objektiv berättelse vi läser, utan en berättelse sedd, tolkad och berättad av en person. Så även i detta fall.