söndag 30 november 2008
blogguppgift d - "för senaste nytt - glöm journalistiken"
En aktuell fråga skulle vi ta upp. Ja, sannerligen. Det handlar om journalistens roll i vårt framtida samhälle... Och jag som nyligen skrev om just detta i en annan kurs. Jag länkar till den essän här: Pdf
torsdag 27 november 2008
uttjatat?
intensiteten i diskussionerna har minskat. naturligt? uttjatat? uttråkade läsare? eller bara helt naturligt.
ta en titt på www.julglogg.blogspot.com istället, glöm länkarna i nedanstående inlägg för en stund och ta en försmak på julen, det är trevligt och mysigt...
ta en titt på www.julglogg.blogspot.com istället, glöm länkarna i nedanstående inlägg för en stund och ta en försmak på julen, det är trevligt och mysigt...
onsdag 26 november 2008
Mia - sanningen om "gömda" av Monica Antonsson
jaha, detta är ju helt sjukt... faktiskt.. sen jag fick nys om denna bok av Monica Antonsson som ska komma ut nu i början av december så har jag ägnat timmar åt att läsa Monicas blogg (www.monicaantonsson.blogspot.com) och diverse trådar på www.familjeliv.se . På FL ändras de titt som tätt då skribenterna tydligen överskrider vad de "får" skriva om och så stängs tråden, så får någon starta en ny etc. Alla inlägg hinner jag inte läsa, men försöker följa med så gott det går.
Jag är en av dem som läst Liza Marklund/Mia Erikssons böcker och tyckt/tycker de är bra. Jag har blivit biten. Jag har häpnats, tyckt om, hänförts... MEN (för det finns ju alltid ett men...) så kommer nu journalisten Monica Antonsson och påstår att de inte är sanna. Vad tro?? Hon skriver själv i sin blogg att hon också "blivit lurad" att tro på böckerna. Att hon också trott på dem.. men att hon nu gjort efterforskningar och har bevis för att de inte är sanna...
Monica Antonssons bok har ännu inte kommit ut, så jag har ju inget att gå på. Än.. Det ska bli intressant att läsa den, för det tänker jag göra så småningom, när tid finnes. Även om det betyder att jag kanske kommer att bli besviken på (och sviken av?) Liza Marklund och Maria Eriksson... Men, som sagt, ännu har jag bara en "sanning" att hålla mig till. Även om mycket som skrivits på Monicas blogg och på familjeliv tyder på andra saker.
Jag hoppas, som så många andra, att det kommer att finnas bra belägg i "Mia - sanningen om "gömda" " för det Monica skriver. Att fakta kommer att kunna verifieras. För annars står ord mot ord, eller hur?? Sen är jag också av den åsikten att sanningen alltid på något sätt är subjektiv, för sanningen för mig behöver inte nödvändigvis vara sanningen för dig - det beror på hur vi upplever en situation - håller ni med mig??? Att vara objektiv är nästintill omöjligt, till och med för forskare. En människa är närmast sig själv och därmed rätt så subjektiv. Det betyder inte att vi ljuger. Missförstå mig rätt här.
Hur som, hoppas få en kanske mer bekräftad "sanning" av Monica, om hon vill mäta sig mot Liza/Mia. En historia baserad på sanning är ju ur journalistisk synvinkel alltid vinklad på något sätt, annars skulle den vara rätt tråkig och banal - så är det med den mesta journalistik. Och att den är vinklad behöver inte betyda att man undanhåller sanning, utan att man valt en "väg" eller röd tråd och håller sig till den linjen för att berätta "sin" historia.
Det är lite hybris över hela denna historia på de bloggar jag nämnt tidigare. Men låt så vara. Enligt Monica Antonsson så är Liza Marklund i "maskopi" (eller, ja, hon är involverad på ett eller annat sätt, alternativt hennes förlag eller så...) med typ samtliga tidningar i Sverige, så Monica tror ej att någon kommer att skriva om och recensera hennes bok när den kommer ut. Vad vet jag? Ska bli intressant att se... jag fortsätter (tyvärr?? har egentligen inte tid) att följa utvecklingen på bloggarna och i forumen för att se vad som händer.
Jag är en av dem som läst Liza Marklund/Mia Erikssons böcker och tyckt/tycker de är bra. Jag har blivit biten. Jag har häpnats, tyckt om, hänförts... MEN (för det finns ju alltid ett men...) så kommer nu journalisten Monica Antonsson och påstår att de inte är sanna. Vad tro?? Hon skriver själv i sin blogg att hon också "blivit lurad" att tro på böckerna. Att hon också trott på dem.. men att hon nu gjort efterforskningar och har bevis för att de inte är sanna...
Monica Antonssons bok har ännu inte kommit ut, så jag har ju inget att gå på. Än.. Det ska bli intressant att läsa den, för det tänker jag göra så småningom, när tid finnes. Även om det betyder att jag kanske kommer att bli besviken på (och sviken av?) Liza Marklund och Maria Eriksson... Men, som sagt, ännu har jag bara en "sanning" att hålla mig till. Även om mycket som skrivits på Monicas blogg och på familjeliv tyder på andra saker.
Jag hoppas, som så många andra, att det kommer att finnas bra belägg i "Mia - sanningen om "gömda" " för det Monica skriver. Att fakta kommer att kunna verifieras. För annars står ord mot ord, eller hur?? Sen är jag också av den åsikten att sanningen alltid på något sätt är subjektiv, för sanningen för mig behöver inte nödvändigvis vara sanningen för dig - det beror på hur vi upplever en situation - håller ni med mig??? Att vara objektiv är nästintill omöjligt, till och med för forskare. En människa är närmast sig själv och därmed rätt så subjektiv. Det betyder inte att vi ljuger. Missförstå mig rätt här.
Hur som, hoppas få en kanske mer bekräftad "sanning" av Monica, om hon vill mäta sig mot Liza/Mia. En historia baserad på sanning är ju ur journalistisk synvinkel alltid vinklad på något sätt, annars skulle den vara rätt tråkig och banal - så är det med den mesta journalistik. Och att den är vinklad behöver inte betyda att man undanhåller sanning, utan att man valt en "väg" eller röd tråd och håller sig till den linjen för att berätta "sin" historia.
Det är lite hybris över hela denna historia på de bloggar jag nämnt tidigare. Men låt så vara. Enligt Monica Antonsson så är Liza Marklund i "maskopi" (eller, ja, hon är involverad på ett eller annat sätt, alternativt hennes förlag eller så...) med typ samtliga tidningar i Sverige, så Monica tror ej att någon kommer att skriva om och recensera hennes bok när den kommer ut. Vad vet jag? Ska bli intressant att se... jag fortsätter (tyvärr?? har egentligen inte tid) att följa utvecklingen på bloggarna och i forumen för att se vad som händer.
torsdag 20 november 2008
ja, det var länge sen. Men så läste jag ett inlägg i en annan blogg, om just samma Seierstad bok som jag skrivit om nedan. Och så kom jag att tänka på när jag läst boken Flyga Drake... och jag läste den i tron att det var en sann berättelse. Vet inte varför, jag hade bara fått för mig det. Sen, när jag just var klar med den, fick jag reda på att allt var fiktion. Åhh så besviken jag blev! Som en sann berättelse var den jättebra, men nu, när jag visste att allt var påhittat, blev den plötsligt inte alls lika bra.
Tänk så konstigt det kan vara...
Och så har jag också läst på sistone om Mia Eriksson och Liza Marklunds böcker, att det tvistas om sanningshalten i dessa. Att det snart kommer en bok som ska dementera sanningen i Mias liv enligt böckerna. (läs kommentar i inlägget under) Också en oerhörd besvikelse. Men, för det finns ju alltid ett men, så är det väl med journalistik - den är alltid vinklad på ett eller annat sätt. Man hittar en röd tråd och kör på den, följer den...
Tänk så konstigt det kan vara...
Och så har jag också läst på sistone om Mia Eriksson och Liza Marklunds böcker, att det tvistas om sanningshalten i dessa. Att det snart kommer en bok som ska dementera sanningen i Mias liv enligt böckerna. (läs kommentar i inlägget under) Också en oerhörd besvikelse. Men, för det finns ju alltid ett men, så är det väl med journalistik - den är alltid vinklad på ett eller annat sätt. Man hittar en röd tråd och kör på den, följer den...
torsdag 6 november 2008
blogg c - journalistik som tar plats
Åsne Seierstad - Bokhandlaren i Kabul
Historia har aldrig varit mitt starka ämne. Tyckte det var trist både i grundskolan och gymnasiet. Och fastän jag så smått börjat finna det alltmer intressant, har jag svårt för att läsa en historiebok. Men, så finns det ju böcker där man får lite historia "på köpet". Bokhandlaren i Kabul är en sådan. För även om det mesta i boken utspelar sig under den tid då Åsne Seierstad befinner sig där, så berättar hon även om Afganistans historia.
Åsne Seierstad har valt att skriva sin reportagebok nästan som en roman. Hon beskriver i förordet om hur hon mötte Bokhandlaren, fick kontakt med honom och bjöds in att bo med honom och hans familj för att skriva en bok om dem. I förordet får vi också ta del av många av Åsnes tankar och känslor mot de liv hon kommer att beskriva. Det är bra att få berättat redan här om skillnaderna mellan Åsne, som västerländsk kvinna, och de afganiskanska kvinnorna. Att hon inte räknas som kvinna på samma sätt, utan får friheter nästan som en man.
I boken får vi följa en afganistansk familj under några månader direkt efter talibanernas fall, våren 2002. Det speciella är att vi får se livet inifrån, och utifrån ett västerländskt synsätt. Inga hämningar heller för att berätta om allt som händer. Det är också detta som gör att Bokhandlaren själv, när han senare får läsa den färdiga boken, pratar om att stämma Åsne och påstår att han hatar henne för vad hon utsatt hans familj för.
Just kring denna bok har varit många diskussioner i media. Får man på detta sätt hänga ut en familj? Är det inte att se som kränkande? Åsne valde att anonymisera de hon skrev om, inte för att de bad henne om det, utan för att det kändes mest rätt för henne själv. Och hon var hela tiden öppen gentemot familjen om att hon hade för avsikt att skriva en bok. Om någon inte ville vara med så kunde de säga ifrån.
Här ser vi en av skillnaderna mellan ett reportage i en tidning och ett reportage i bokform. Tidningen kanske har en upplaga på ett par hundra tusen exemplar och kanske hälften läser reportaget. En bok, som denna, kan ges ut igen och igen och igen, på ett språk efter ett annat. Denna bok har sålt i 2,7 miljoner exemplar. Självklart påverkar det på ett annat sätt en ett tidningsreportage. Och ingen kunde från början veta vilken genomslagskraft denna bok skulle få.
Det är svårt att avgöra om en bok av detta slag ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik som ett tidningsreportage. Jag hävdar dock att när en journalist/författare säger att han/hon berättar sanningsenligt så ska man kunna lita på det. Vill man ändra verkligheten, förvränga den, lägga till, då kan man istället skriva fiktion. Men, så får man inte glömma att verkligheten, och till viss den sanningen, också ligger i var persons syn. Vår förförståelse, alltså tidigare kunskap och erfarenheter, ligger till grund för hur vi ser på verkligheten och tolkar den. För oftast är det ju ingen direkt objektiv berättelse vi läser, utan en berättelse sedd, tolkad och berättad av en person. Så även i detta fall.
Historia har aldrig varit mitt starka ämne. Tyckte det var trist både i grundskolan och gymnasiet. Och fastän jag så smått börjat finna det alltmer intressant, har jag svårt för att läsa en historiebok. Men, så finns det ju böcker där man får lite historia "på köpet". Bokhandlaren i Kabul är en sådan. För även om det mesta i boken utspelar sig under den tid då Åsne Seierstad befinner sig där, så berättar hon även om Afganistans historia.
Åsne Seierstad har valt att skriva sin reportagebok nästan som en roman. Hon beskriver i förordet om hur hon mötte Bokhandlaren, fick kontakt med honom och bjöds in att bo med honom och hans familj för att skriva en bok om dem. I förordet får vi också ta del av många av Åsnes tankar och känslor mot de liv hon kommer att beskriva. Det är bra att få berättat redan här om skillnaderna mellan Åsne, som västerländsk kvinna, och de afganiskanska kvinnorna. Att hon inte räknas som kvinna på samma sätt, utan får friheter nästan som en man.
I boken får vi följa en afganistansk familj under några månader direkt efter talibanernas fall, våren 2002. Det speciella är att vi får se livet inifrån, och utifrån ett västerländskt synsätt. Inga hämningar heller för att berätta om allt som händer. Det är också detta som gör att Bokhandlaren själv, när han senare får läsa den färdiga boken, pratar om att stämma Åsne och påstår att han hatar henne för vad hon utsatt hans familj för.
Just kring denna bok har varit många diskussioner i media. Får man på detta sätt hänga ut en familj? Är det inte att se som kränkande? Åsne valde att anonymisera de hon skrev om, inte för att de bad henne om det, utan för att det kändes mest rätt för henne själv. Och hon var hela tiden öppen gentemot familjen om att hon hade för avsikt att skriva en bok. Om någon inte ville vara med så kunde de säga ifrån.
Här ser vi en av skillnaderna mellan ett reportage i en tidning och ett reportage i bokform. Tidningen kanske har en upplaga på ett par hundra tusen exemplar och kanske hälften läser reportaget. En bok, som denna, kan ges ut igen och igen och igen, på ett språk efter ett annat. Denna bok har sålt i 2,7 miljoner exemplar. Självklart påverkar det på ett annat sätt en ett tidningsreportage. Och ingen kunde från början veta vilken genomslagskraft denna bok skulle få.
Det är svårt att avgöra om en bok av detta slag ska ha samma krav på sanning, källkritik och etik som ett tidningsreportage. Jag hävdar dock att när en journalist/författare säger att han/hon berättar sanningsenligt så ska man kunna lita på det. Vill man ändra verkligheten, förvränga den, lägga till, då kan man istället skriva fiktion. Men, så får man inte glömma att verkligheten, och till viss den sanningen, också ligger i var persons syn. Vår förförståelse, alltså tidigare kunskap och erfarenheter, ligger till grund för hur vi ser på verkligheten och tolkar den. För oftast är det ju ingen direkt objektiv berättelse vi läser, utan en berättelse sedd, tolkad och berättad av en person. Så även i detta fall.
måndag 3 november 2008
hittat hem igen
tänk, så har jag äntligen fått på mitt gamla objektiv på digitalkameran
och en ny värld öppnar sig
som att jag glömt den
macrons värld!
välkommen
jaja, jag vet, ny bild på mig själv var utlovad, till mig själv,
den kommer väl vad det lider
och en ny värld öppnar sig
som att jag glömt den
macrons värld!
välkommen
jaja, jag vet, ny bild på mig själv var utlovad, till mig själv,
den kommer väl vad det lider
söndag 2 november 2008
kreativ dag-äntligen
har fotat och fotat och fotat
dessutom hunnit retuscha en del redan ikväll
så roligt
och snart utställning
gjorde klart för den igår
dessutom hunnit retuscha en del redan ikväll
så roligt
och snart utställning
gjorde klart för den igår
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
